"Vi har, vad vi har". Så låter det unika uttryck, som verkligen satt sig i mitt huvud. I övrigt råder en kamp om utrymmet där inne i en tid där vi översköljs av oändliga flöden av icke filtrerade nyheter och statusuppdateringar. Därför ser jag ett stort värde i detta uttryck. Att den sedan har funnit sin väg från en tidigare elitsoldat och Tour de France i 2003 in till mitt minnescentra, hade jag kanske inte helt räknat med. Men det måste väl bero på att det fungerar!
När kedjan faller av
Upphovsmannen till uttrycket är den danska före detta elitsoldaten B.S. Christiansen, som 2003 var en del av det danska cykelteamet, Team CSC, i form av "teambuilder". Teamets benhårda vinterträning hade en ledstjärna: Framgång i Touren. Det var synonymt med om säsongen skulle bli betraktad som bra eller dålig. Stjärnan i teamet, Tyler Hamilton, var nyckeln till hela teamets framgång i världens tuffaste och mest uppmärksammade cykeltävling. Det var Tyler, som alla cyklade för, hämtade vatten till och offrade sig för, från de allra första kilometrarna på den franska landsvägen.
Men redan på en av de första etapperna inträffade katastrofen. Tyler föll och bröt nyckelbenet. Cykelentusiaster vet att det är (nästan) lika illa som att bryta benet.
Hamiltons olyckliga fall, medförde inte bara att hans nyckelben var brutet - det var också hela teamet.
Alla, som följde Touren, kunde via sorlet av kommentarer från teamledare, sportkommentatorer och cyklister i det närmaste känna självömkan och besvikelsen komma ut genom skärmen och in i vardagsrummen.
B.S. Christiansen har i sin bok "Ett liv på kanten" beskrivit, vad som skedde med cykelteamet: De kunde plötsligt inte längre se målet. Det hela var svart. Likgiltigt. De kunde inte komma upp på cykeln igen.
Orättvisan fyllde allt och ursäktade all brist på initiativ. Både den enskilde cyklisten och teamet kollapsade. All träning och alla planer verkade meningslösa för dem. Och allt detta, på grund av ett brutet nyckelben som de själva inte hade någon skuld i.
Organisationens nyckelbensbrott
Det finns många chefer, medarbetare samt hela avdelningar och företag som från en tid till en annan upplever samma kollaps. Tänk på 00-talets kris, där mattan drogs undan fötterna för företagens tillväxt och även existens. Tänk på de medarbetare, deras livsöden- och på de chefer som skulle leda dem igenom denna nya verklighet.
Chefer och medarbetare kämpar varje dag med krav på förändringar som kan verka omöjliga: Medarbetaren som får extra arbetsuppgifter, men inte mer tid för att lösa dem. Chefen, som tappar sina tre viktigaste medarbetare på samma gång, men inte får justera sin målsättning. Företaget, som mister sin största kund, men med fortsatta krav på omsättning från ägarna. Receptionister för vilka stödsystemen felar, men som ska nå en hög kundnöjdhet. Listan kan göras hur lång som helst och jag undrar om inte vi alla upplevt någon punkt på den listan?
I det ögonblick du tappar tron på att det ger resultat att sätta sig i sadeln igen, då inträffar ett vakuum där inget värdeskapande kan ske. Yttre omständigheter, används som ursäkt och påverkar motivationen, tron och hoppet. Ett stadie av likgiltighet och halvhjärtade beslut infinner sig.
Medarbetarnas energi går åt till att få färre arbetsuppgifter. Chefen startar en organisatorisk kamp för att få över chefskollegornas medarbetare till sitt team. Företaget uppfattas i allmänhet vara defensiv. Och i receptionen försöker personalen att ursäkta sig med en kall kommentar om att "systemet har visst fått en bugg".
Precis som hos cyklisterna i Team CSC, så fyller orättvisa allt och allt faller samman.
Hur navigerar man i det? Det krävs ett mentalt skifte, innan nya resultat kan skapas. Det är här som citatet kommer till sin rätt: "Vi har, vad vi har"
Ut ur mörkret
Tillbaka till Touren i 2003. B.S. Christiansen hade en stor uppgift - han skulle skapa en mental förändring hos cyklisterna. Det gjorde han genom att säga "vi har, vad vi har". Han arbetade på att få dem att förstå och acceptera att de var tvungen att agera utifrån den verklighet de nu stod inför. Och det bar frukt.
I det ögonblick då insikt kring ändrade förutsättningar kom, kunde teamet sätta nya och meningsfulla mål. Mål, som de gemensamt var överens om och kunde sätta en tilltro till att vara nåbart. Ett nytt mål. En ny början. Teamet blev motiverat till att prestera utifrån de nya ramarna istället för att beklaga sig över hur verkligheten såg ut. Den nya målsättningen medförde att känslan av orättvisa lade sig platt och istället blev en liten sidohistoria i den nya berättelsen. Hela Team CSC lyfte sig, likgiltigheten försvann och förmågan att offra sig själv för framgång och för varandra kom tillbaka.
Den märkbart ändrade inställningen i teamet fick vidare den effekten att de blev kända i hela Danmark som det team som inte låt motgångar stoppa dem. Alla följde med i deras kamp. De var hjältar som kämpade mot alla odds. Resultatet blev att Team CSC överraskade alla med att vinna tre etapper och den prestigefulla lagtävlingen. Det var ju inte det ursprungliga målet. Men det var det nya ambitiösa målet. Och det blev en succé.
Hitta en ny mening och få motivationen tillbaka
När jag är i grupper av chefer eller medarbetare, ser jag ofta den mörka dimman som lägger sig, när sämre resultat eller en svår situation uppstår (som de ofta inte själva har skapat). Ursäkterna står på kö och handlingsplanerna blir till ursäkter. Men, vid de tillfällen där jag ser chefer som öppet arbetar för en förståelse av både vad de står inför samt även accepterar de nya ramar som satts upp - ja, då skingras mörkret och åtföljs istället av åtgärder och målsättningar som är meningsfulla och vettiga.
Ett exempel kan vara skillnaden på chefen som kallar media inkompetenta och oförstående inför sina medarbetare, pga. en negativ artikel om företaget. Detta, jämfört med chefen som istället lyckas vända en sådan artikel till en konkret förståelse att varje enskild medarbetare spelar en roll i att vända dålig publicitet utifrån deras egen specifika funktion. Till exempel receptionisten, som inser att kunden är likgiltig inför systemets buggar och istället för att använda dåliga ursäkter använder sitt sunda förnuft och kundfokus till att göra kunden nöjd utifrån de rådande omständigheterna.
Så, nästa gång du står inför brist på motivation, så tänk igenom vem av cyklisterna du vill vara? Den, som ger upp och inte sätter sig i sadeln igen, eller den som hämtar vatten till Tyler, väl medveten om att han aldrig kommer att vinna tävlingen.
